Till Jonathan
Jag hatar att vara ifrån den personen man älskar. Att inte kunna få en kyss i just den sekunden. Att stå på ett tåg och se sin kille stå på perrongen. Att ge honom flera kyssar och invänta att dörrarna ska stängas, kanske hoppas på att tåget är försenat, att något ska komma emellan. Tanken av att vilja gå av tåget och bara slänga sig i hans armar, känna hans händer runt min midja. Blunda och leka att man är med i en film, i en scen där en pojke snurrar med tjejen i hans händer, hennes kjol fladdrar och dom skrattar och kysser varandra. Jag hade hoppats på att inte få behöva lida mig igenom den här processen en gång till. Jag har fått världens finaste och den här gången är det på riktigt. Det handlar om oss. Trots smärtan när jag lämnar honom är jag lycklig varje sekund jag har honom. Varje sekund jag kan ligga i sängen och tänka på vilken fin gåva som skänkts mig. Jag berättade för honom igår att han var som en av mina barndomsdrömmar. Ni vet de drömmar man hade när man var liten. När man drömde att man fick en hundvalp och hur förtvivlad och ledsen man blev när man vaknade upp och insåg att inget av det man vart med om var verklighet. Han ger mig den där hundvalpen, han får den att bli verklighet. Han är ingen dröm, han är en sann dröm, verklig, och jag kan ta på honom.
Långt innan jag träffade honom umgicks jag väldigt mycket med min syster, och speciellt min syster hade en svår period. Jag brukade säga till henne något i stil med det här ”jag ser framemot att få träffa den person som är gjord för mig, det är ingen idé att gå runt och vara ledsen för en person som har krossat ens hjärta, hur klyshigt det än låter, tänk på hur många fina minnen du och den personen kommer att skapa tillsammans, hur lycklig du kommer vara och tänka att hur kunde jag vara så dum och gå och vara ledsen över honom, när jag nu har den här personen, något ännu vackrare. Det borde du också göra, lilla kära duva. ”
Nu är jag där. Det finns ingen person som jag hellre vill dela mitt liv med än honom. Han är den vackraste jag mött. Mitt förflutna är suddat och jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vill vara leva i nuet med honom, skapa vårt egna paradis och jag ska älska honom så länge han vill ha mig.
Så det gör ingenting om jag får stå på tåget och han på perrongen, att dörrarna stängs, eller att tåget inte är försenat. Att inte kunna gå av och slänga mig i hans armar. Inget av det gör något för jag vet att vi har så mycket framför oss. Då ska jag slänga mig i dina armar, kyssa dig tills jag somnar, ligga bredvid dig när du somnar, och ligga med handen i ditt hår när du vaknar. Alltid vara där, och kanske någon gång hoppa av ett tåg och hoppa upp och be dig snurra runt mig så min klänning fladdrar.
