Mzungo är game igen

hej. jag vill berätta lite hur det är att bo på ett internat. jag förväntade mig inget annat att det skulle vara hur trevligt och mysigt som helst -men samtidigt krävande också.
även hur man är, sig själv eller inte sig själv måste man alltid anpassa sig. det går inte att tycka eller tänka vad som helst, utan man måste alltid ta hänsyn till alla människor som finns runt omkring än. jag har alltid varit den tjejen som visar vad jag tycker, blir jag irreterad på något så blir jag det, så enkelt är det. jag är inte van med att bo med 52 st andra. att ständigt veta att så fort man säger något vet alla det dagen efter. så fort något händer eller så fort man gjort något misstag verkar folk på något sätt tycka att det är lite spännande. folk lägger sin näsa i blöt för mycket och jag är trött på det. man kan inte ha något för sig själv. allt som händer, stort eller litet, slutar alltid med att folk tycker att det är roligt på någon annans bekostnad samtidigt som personen i fråga blir ledsen.

jag vill bara säga att folk kan göra misstag men bara för det behöver man inte lägga sig i på ett negativt sätt. man ska inte behöva försvara sig om man inte vill det.
jag älskar det här internatet, men ibland är det svårt. jag längtar så mycket tills mina föräldrar kommer ner om 10 dagar. ska bli så jävla skönt.